Malou, jag svarar på din kommentar här, för den kommer bli så lång, plus att andra har frågat innan, men jag har inte orkat skriva ihop något.
Så här gick det till för oss när vi gjorde IVF iallafall.Vi bestämde oss för att sluta med p-ring när vi båda hade fast jobb, vi hade velat starta innan men förnufftet sa ifrån. Så, 2008 slutade vi helt med preventinmedel och "satte igång". Hade väldigt oregelbunden mens med ca 40-50 dagar emallan, och såklart testade vi en hel del gånger med gravtest för vi trodde att jag var gravid. Men icke.
I februari 2009 så gick vi till läkaren,
vi bokade tid hos Octavia kliniken vid Rosenlunds sjukhus, en privatklinik, just för jag inte haft mens på hur länge som helst, och när jag går på toa innan besöket så är det blod på pappret. "Typiskt" tänkte jag, som trodde att det var mensen som kommit. Började tänka på att det var ju självklart eftersom jag säkert slappnade av när vi skulle till läkaren.
Efter VUL sa läkaren att hon trodde jag hade fått ett utomkvedshavandeskap och sen berättade hon det jag hade förväntat mig att höra : att jag har PCO-s. Finns att läsa om
här.Efter vi åkt därifrån började jag blöda sjukt mycket, och fick superont i magen. Trodde såkart att det var mensen som var på gång.
Ett par dagar senare ringde de från kliniken för att säga att jag var gravid. "Inte nu längre" svarade jag eftersom jag förstod direkt att jag fått missfall.
Vad jag kommer ihåg så deppade jag inte ihop. Jag såg det som positivt att jag
kunde bli gravid. Jag hade ju ingen aning om hur lång tid efter det jag verkligen skulle få blir gravid igen.
Så, det var starten på hela våran "IVF-resa" som så många kallar det för. Ett par månader efter började jag med hormonbehandlingar som blev värre och värre för varje gång. Tabletter, enkla kurer, dubbla, sen sprutor på det. Och inget resultat. Satte oss i kö till att göra IVF och fick veta att kötiden var ca 1,5 år. (Här hade vi ingen aning om att det går under vårdgarantin...)
Ett bakslag som kom var att jag hade slagit ut mitt vaccin mot röda hund, och då får man absolut inte bli gravid. Det kan ju verka som en fis i rymden, att vi skulle behöva låta bli hormonerna och sexet i 3 månader, men för mig var det så mycket mer. Började fundera på om jag verkligen skulle ha barn, jag började ifrågasätta allt helt enkelt.
Men men, efter några månader tog jag vaccinet och vi var iång igen tre månader efter det.
I december 2010 fick vi hem ett kuvert från IVF-kliniken på S:t Göran där det stod att om vi kunde tänka oss att göra IVF utanför Sthlm så skulle det gå snabbare. Såklart vi kan det! Några månader senare vart vi kallade dit för ultraljud och för att få rätt dosering av medecinerna som jag skulle ta.
Vi fick även veta att det var i Göteborg som vi skulle få göra våran IVF.
Sprutinfernot börjar och jag mår skit och helvete. Kommer ihåg att jag kände mig som en sprutnarkoman med stora blåmärken över hela magen. Vi åkte till S:t Göran för att göra vul under hela sprutperioden och så ÄNTLIGEN var äggblåsorna tillräkligt stora!
Den 10 maj gjorde vi äggplocket och Gurra fick lämna sperma. Det finns att läsa om
här.Ett par nervösa dagar följde och så blev det iallafall insättning av 1 superfint ägg.
Fick testdag den
23 maj och ja, resten är historia som man säger.
Nu ligger det äntligen en unge i magen, som vi längtar efter så galet mycket. Att den är efterlängtad är en underdrift.
♥
Blev verkligen ett superlångt inlägg, som jag undrar om ens någon kommer läsa haha, men jag hoppas du fick det svar du ville M (och ni andra).