Barn till varje pris? och Längtan efter ett barn är de programen som jag fastnar framför just nu.
Vi var där, nyss. Barnlösa som kämpade månad efter månad, med tester,ultraljud,blodprover, spermaprover,äggledarsköljningar,tablettätande och spruttagande. Till nyss.
Nu lever lilla bebisen i magen och det är först nyligen som det verkligen börjar sjunka in.
Vi ska bli föräldrar.
Här om dagen fick jag en liten "kalla fötter" stund när jag tänkte "men shit, det kommer verkligen aldrig bli bara jag och Gurra igen - vi som har det så bra?!"
Men efter det tänkte jag " men SHIT, det kommer bli jag, Gurra och en mini us - och vi kommer få det så jävla bra!"
Men grejen är att om man har velat ha barn så länge -och så funkar det inte helt enligt planerna - då börjar man någonstans i hjärnan att försöka bearbeta det, och man försöker se det positiva med att kanske inte ha barn.
Vilka resor man kan göra, vart man kan bo, hur mycket pengar man sparar...Men allt det där bleknar när man ändå likt förbannat fått minus på stickan efter 36:e försöket.
Den lyckan jag kände, och den lyckan jag såg i G´s ögon när plusset kom fram och jag sa "Asså, jag är så jävla gravid", den 23 maj i år, den lyckan kan inte mätas med någonting.
Jo kanske när vi fick se hjärtat slå, eller när vi gjorde UL i vecka 12, eller när vi kände den första sparken för några veckor sen.
Jag är så lycklig, mellan alla tårar och klagan över höfter och halsbränna.
Bönan är redan så älskad och efterlängtad att det är galet.
♥